Om hur det ena ledde till det andra – en intervju med regissören Jonas Grimås

Jonas Grimås är filmregissören som halkade in på sitt yrke. Med en BAFTA-vinst och ett till antal nomineringar, åtskilliga tv-serier och filmer i bagaget, menar han själv att han aldrig hade en utstakad väg in i filmbranschen.

I helgen kom Jonas hit till skolan för att hålla sitt tvådagarsseminarium The Film Director Prepares, och vi passade på att få en pratstund med honom.

Jonas är inte född med kameran i hand, enligt honom själv. På universitetet valde han att plugga en hel del andra ämnen, bl a musikteori. Under studietiden höll han på mycket med studentspex och teater i två olika teatersällskap i Uppsala, men att han då började regissera var inget aktivt val.

– När jag höll på med spex och teater var det så att alla ville stå på scen, men någon måste regissera. Eftersom det fanns andra än jag som var bättre på att stå på scen så blev det jag.

Regisserandet ledde så småningom till ett jobb som regiassistent på Uppsala Stadsteater, och det i sin tur ledde till att Jonas sökte in till dåvarande Dramatiska Institutet (nuvarande Stockholms Konstnärliga Högskola), och kom in.

Under sista året på DI gjorde man dokumentärfilm, och Jonas gjorde en film om honom och hans pappa.

– Jag hade tänkt göra en film bara för mig själv. Men vad jag inte förstod var att andra personer inte såg mig i filmen, de såg sig själva och deras relation till sin pappa.

Till visningen av filmen kom en producent från SVT, som efteråt kontaktade Jonas. Det slutade med att Jonas fick sitt första filmjobb för SVT, som blev en film om skådespelaren Lars Ekborg.

Efter sitt första år som yrkesverksam filmare var Jonas trött och behövde vila upp sig, och bestämde sig för att åka till London. Han bodde hos en professor han tidigare lärt känna under en utbytesperiod vid Royal College of Art. En dag kom professorns dotter på besök, och det uppstod vad som brukar kallas för kärlek vid första ögonkastet.

– Fem dagar senare flyttade vi till Sverige och gifte oss. Men sen behövde hon åka tillbaka till England för att ordna uppehållstillstånd till Sverige. Och så blev vi kvar.

Hur var det då att börja jobba i England?

– Det tar tid. Engelsmännen är väldigt privata, det tar lång tid att komma in.

Som tur var hade Jonas redan en British Academy Film Award i bagaget, som han vunnit för sin examensfilm Artisten 1988. Det ena ledde till det andra, och snart hade Jonas en development deal från The First Film Foundation för att utveckla en manusidé. Jonas åkte, tillsammans med 6 andra regissörer och en filmfotograf från olika länder, till New York och Los Angeles för att presentera idén och träffa massa folk från filmbranschen.

– Alla kom. Vi hade en idé till en långfilm som vi presenterade, och alla älskade den.

Jonas åkte tillbaka hem till England. Långfilmen blev av olika anledningar aldrig av, men istället fick han möjligheten att regissera korfilmen Marooned (1994) med Robert Carlyle i huvudrollen. Filmen blev nominerad för en BAFTA, och kort därefter blev han kontaktad av producenten Christian Wikander, som ville ha med Jonas på en ny svensk tv-serie vid namn Tre Kronor. Det blev en längre vistelse i Sverige, där jobbet på serien gav honom ytterligare jobb med tv-serier som Radioskugga och Nudlar och 08:or.

När Jonas sedan kom tillbaka till England blev han uppringd av producenten Scott Meek, som ville att Jonas skulle jobba på BBC-serien Hamish Macbeth. När han väl kommit in i BBC-svängen rullade det på med fler serier.

– Det har alltid varit så att det ena leder till det andra, säger Jonas.


Och sedan började du undervisa?

– På The Met Film School, där jag först undervisade i filmmusik. Och på The Met drogs jag in ganska snabbt som mentor i regi, på slutfilmer och på långfilmsprojektet som dom har på BA-kursen varje år. Sedan gjorde jag ett helgseminarium på The London Film Academy till en grupp kompositörer.

Det har blivit en del olika kurser under åren – kurser i skådespeleri, regi, fyraveckorskurser, helgkurser.

– Men allting handlar till slut om samma sak ändå. Man måste bara hitta olika vinklar på det.

Parallellt med de olika undervisningsuppdragen blev han 2014 ombedd av London Film School att skapa seminariet The Film Director Prepares, och sedan dess har han hållit det 2-3 gånger om året. Seminariet visade sig vara väldigt populärt, och numera reser Jonas runt med det internationellt också – förra året besökte han fem länder och fyra olika städer i England.

– Man lär sig väldigt mycket på en filmskola, men det är vissa saker som i alla fall ingen berättade för mig. Så den här kursen baseras på 26 års regisserande, där jag har artikulerat min egen process.

Jonas har samlat ihop sina erfarenheter och lyckats koka ner det till en tvådagarskurs. Det roligaste tycker han är när det tänds små ljus hos deltagarna.

– När man gör film vill man nå ut till folk, man vill få folk att se saker annorlunda. Men man får aldrig reda på om man lyckas riktigt. Men när man undervisar, speciellt det här seminariet, så får man verkligen se när de förstår saker. Och då vet jag att jag kortat ner deras resa med kanske ett par år. Det är otroligt tillfredsställande. Det är nästan roligare än att göra film.

Det är andra året i rad som Jonas bjuds in till Stockholms Filmskola för att hålla seminariet.

– Stockholms Filmskola uppfyller i princip alla kriterier för hur jag tycker att en filmskola ska vara. Den är väldigt hands-on, produktionsinriktad.

Enligt Jonas handlar utbildningen på Stockholms Filmskola mycket om det som är viktigt i film:

– Att man arbetar ihop med folk man kan lita på. Team-andan gjuts in väldigt tidigt. Det är för mig regel nummer ett i filmskapande. Om man jobbar med folk man kan lita på kan man försätta berg och göra mirakel. Och det är något som den här skolan verkligen bygger på.

Sedan fem år tillbaka håller han också en sommarkurs på London Film School, där tolv deltagare handplockas från hela världen för att under två intensiva veckor skapa film. Ett professionellt team och skådespelare hyrs in, och resultatet blir en film som flera av deltagarna vunnit priser med efteråt. Varje version av filmen finslipas under djupgående reviews med kursens lärare.

Vad har han då för tips till studenterna? Själv hade Jonas turen att någon bad honom göra en film, men så är det inte riktigt för alla.

– Det man måste göra är att aldrig sluta göra film. Det behöver inte vara komplicerade produktioner, du kan filma med din iPhone. Man behöver inte visa den för någon, man behöver inte ens säga att man gjort en film. Det handlar bara om att göra mer och mer film, hela tiden. Det är mitt bästa råd.

Boktips från Jonas Grimås:

Keith Johnstone: Impro for Actors (särkilt ett kapitel som handlar om status – “Han är en halvgud. Jag rekommenderar den ohyggligt varmt.”)

Alexander Mackendrick: On film-making

Judith Weston: The Film Directors Intuition

och givetvis Jonas egen bok: The Film Director Prepares