Ett samtal med skådespelare Joakim Nätterqvist

av Nils Frithiofsen, Liv Lindenger och Peter Johansson (elever i Praktisk Filmutbildning 2)
Vi hade bokat in en intervju med en av Sveriges mest kända skådespelare. Han har spelat i filmer och serier så som Tsatsiki, Stackars Tom och Maria Wern. Mest nyligen i den mest påkostade ryska film som någonsin gjorts. Men här i Sverige är han mest känd som tempelriddaren Arn. Jag känner honom som personen som gav mig de första stegen in i film och teatervärlden via skolan ”Actors studio Stockholm”.
Vi satte oss ner på Caféet Lazy House och satt kvar i nästan tre timmar.
En kort presentation av dig själv?
”Jag är 43 år gammal. Uppväxt på västkusten och bott på ett flertal olika ställen däromkring. Till slut hamnade jag i Halland och därifrån blev det så småningom Stockholm. Stora delar av min familj är från Stockholm på både på mamma och pappas sida. Jag är från en hästfamilj, uppvuxen bland hundar på ett enda långt ridläger.
Hur började du med skådespeleri?
”Skådespeleri började jag hålla på med mer eller mindre för att det låg nära ishallen där jag spelade hockey. Jag hade ingen teaterbakgrund och det var dessutom den enda skolan jag lyckades komma in. Och då släppte det lös nåt inom mig så jag började rita, teckna, skriva musik och allt samtidigt. Jag blev jätteintresserad av allt. Jag köpte min första gitarr och skrev mina första fantastiska dikter. Så jag började med det i Halmstad. Gick gymnasiet i två år och sedan som praktikant i ett år. Då byggde jag scenografi och skötte ljud och ljus. Sen eftersom jag hade hållit på så mycket med sport så frågade jag mig själv hur man nu ska bli proffs i det här nu då? Då skulle man söka scenskolan och gå massa förberedande utbildningar och sånt. Jag gick på scenstudion som är en väldigt disciplinerad skådespelarutbildning där man jobbar på både engelska och svenska. Och sen kom jag in på scenskolan här i Stockholm.
Berätta mer om din musik som du nämnde innan?
Ja i Halmstad så hade vi ett band som hette Soul conection. Spelade mycket vispop men mycket soul också som namnet antyder. Ett ”väldigt” innovativt namn när man spelar soul. Sen var det även nån rock and rollband. Sen på Scenskolan hade vi även på ett band som hette Tung Metall som hade en spelning avslutningskvällen av Scenskolan. Vi hade på oss spandex och det blev ett jävla drag. Det var helt galet, spelade alla dom där låtarna som förändrade världen.
Och på STDH gick du tre år?
Ja fast då hette det teaterhögskolan och då var det fyra år som man gick. Och då hade vi praktik och två slutproduktioner. Då tog dom in 12 elever.
Hur många sökte?
1395,72 st. elever. Och det såg väldigt annorlunda åt du. Vi hade egna lokaler som låg uppe vid Allhelgonalunden. Så vi hade det för oss själva. Vi hade vårat egna gym och gympasal där vi spelade bandy och hade våra produktioner på scenen där. Så allt fanns där uppe. Det var först senare som den blandningen kom till då man skulle blanda all media och sånt.
Men varför började du måla?
Nej men det var ju när jag började gymnasiet så öppnade det upp en massa nya uttryckssätt för mig. Det satte igång någonting i hjärnan som släppte ut en massa saker liksom. Även om jag alltid varit kreativ i mitt sätt så var det aldrig nån som lade energi på det på det sättet. Jag har alltid ritat när jag var liten, Lucky Luke och hundar och sånt viktigt. Men det var ju mycket via skolan som man kunde ta till vara på sånt. Det fanns ju konstlärare och musiklärare där. Min konstlärare var ju en enorm inspiration och man började bara plötsligt intressera sig för sånt. Och vilja uttrycka sig på olika sätt.
Men vissa som är ensambarn kan ju ofta vara mer kreativa? Har du syskon?
Nej jag är ensambarn och det bidrog nog till att jag ofta levde i en fantasivärld för mig själv. Jag är van att sitta och vänta. Sen hade jag massa kompisar men det var ju mest tjejerna som gick på ridskola och så. Så jag byggde lite min egen värld. Alla ville ju rida hela tiden men det kunde redan jag. Sen så var det lite farligt när jag red för det gick så for. Man skulle vara cowboy och indianer. Sen började jag spela hockey när jag var tolv. Men det är ju en bit utanför Halmstad. Och Halmstad är igen toppenstad när det gäller hockey tyvärr. Finns ju knappt nån is. Så det tog lång tid innan jag kom nån vart. Sen var jag rätt dålig på Hockey också ( skrattar högt)
Nej dom är ju inte kända för att spela hockey i Halmstad.
Sen är det ju den rollen du är mest känd för ar ju ”Arn”. Hur fick du den?
Provfilmningar. Många omgångar just med det projektet fick jag reda på sen.

För innan dess hade du inte gjort så stora roller?
Egentligen var det så att jag hade gått ut teaterhögskolan så gjorde jag tsatsiki och gjorde stackars tom och så s.p.u.n.g så hade jag tjej som väntade barn så kom jag in på stadsteatern. Så var jag där i tre.5 år och gjorde ungefär tio produktioner och då gick mitt kontrakt ut med stadsteatern och dat var jag egentligen arbetslös i fem månader. Och då ska man egentligen stämpla och fixa med a-kassa men jag gjorde bara det en gång för jag fattade inte riktigt hur det gick till. Men då fick jag en anställning till på riksteatern med Lars Norén.
Sen efter Riksteatern så kom Arn. Och jag fattade inte riktigt det där med ”Arn” så. Jag hade inte läst böckerna. Det var inte riktigt min grej. Men då kom alla provfilmningarna. Och det blev en massa snack om det där. ”Den där medeltidsriddaren” men jag tänkte mer rock and roll. Jag ville hålla på med min musik samtidigt som jag höll på med teatern. Då sa dom att jag skulle söka det för det var världens grej. Men man måste kunna rida och sånt. Men dom visste inte om att jag kunde rida men jag gick dit på en provfilmning. så fick jag en callback och fick komma tillbaka. Jag fick reda på sen att det var pga. att dom hade filmat så dåligt så man såg inte vem det var. Så av tillfällighet så hade regissören sett att jag kunde fäktas och rida men man såg inte att det var jag. Så jag gick tillbaka och fick en callback och ytterligare en callback och sen ville de flyga ner mig till Köpenhamn för ett screentest och jag tyckte att ”det var ju en massa grejer dom håller på med” men min tjej sa ju det att dom var ju antagligen väldigt intresserade av dig för rollen. ”yeah right” tänkte jag. Sen dröjde det superlång tid innan jag fick höra nåt igen. Men sen ringde producenterna och sa att de ville träffa mig på Tösses bageri. ”Ett klassiskt bageri i Stockholm”. KL 0810 på torsdag. Så jag åkte dit exakt då. Och man bara lackade av svett och visste inte vad som hände liksom. Sen träffade jag dom då. Och vi satt och pratade om vad jag tänkte om rollen och sånt. Dom sa att dom skulle höra av sig, och det gick ytterligare en vecka utan någonting. Sen ringe dom och sa att ”Detta är helt konfidentiellt att vi säger det här för det kommer offentliggöras om ungefär sex veckor, men du har fått rollen.”
Sen var det en provfilmningsprocess och jag fick provfilma med rätt många människor. Det är ganska normalt med en sån här process men det som var lite onormalt var att det var så hysch-hysch runt det. Och det är ju väldigt mycket människor som är inblandade i en sån process.
Men det var inte förrän i jag var i Köpenhamn som jag frågade om de visste om jag kunde rida eller inte. ”Du behöver inte rida, det kommer stuntmännen göra” var svaret.
”Men jag kan ju rida?”
Så då åkte vi till en sån ridskola någonstans runt Köpenhamn så såg dom att jag kunde rida med. Så det var det. Sen fick man ju träna, äta rätt och sköta sig och så. Ingen fest liksom.
Hur gammal var du då?
Jag var nog 34år något sånt.
Det blev ju en väldigt stor grej?
Jo det blev 2 filmer, en 6 episoders tv-serie och sen klippt till flera varianter. En internationell release, directors cut och special edition osv. Sen fick man ju göra en sån turné liksom och åka runt och skriva autografer och massa sånt.
Hur blev det sen? Det var ju nästan lite overnight success?
Jo man hade ju varit på nån löpsedel innan men det var ingenting jämförelsevis med detta. Jag gick ut några dagar innan julafton och skulle handla på NK och gick igenom kungsträdgården. Så vände jag mig om och fick syn på mig själv! På varenda busshållplats. Och det var nån jättestor bild när jag rider på en häst och ser ut som nån ängel nästan. Och då slog det mig att det inte kommer bli som innan. Och det förändrade ju en del, att det inte kulle bli som innan.
Men var det kul eller bara jobbigt?
Jo men det tyckte jag absolut det var. Man är ju inte skådespelare om man inte är lite narcissist. Och det är ju också en mognadsprocess att inse att om man gjort nå sånt stort och då är det klart att det händer saker. Sen hade jag familj och det plockar alltid ner en på jorden. Sen fick man ju ha lite tålamod. Det blev en del autografer, ta selfies och events och så.
Jag håller ju på med detta för att jag ville att folk kom på teaterföreställningar. Och nu fick man ju uppmärksamhet kan man lugnt säga. Så på så sätt var dt en fantastisk resa. Sen fanns det negativa aspekter med men de positiva överväger lätt det. Att kunna jobba med nånting av den kalibern, träffa människor och sitta med barn och vuxna och människor som knappt kan röra sig som tyckte att det var otroligt. Att kunna bringa alla glädje var det bästa av allt skulle jag säga. Många fina saker med det.
Så blev du utsedd till årets sexigaste man med?
(Skattar) ja det var så jävla roligt. För när jag fick höra om det så spelade jag in en annan tv-serie som hette häxdansen och då hade jag lätt gått upp 15kg och satt med en jättegreger musche i rödvit, för liten träningsoverall. För man skulle se lite B ut.

Hjälper kanske att göra en Riddarfilm med?
Jo men dom grejerna är lite svårslagna. Sen är ju hästvärlden en sån mobbad sport tyvärr. Men det är ju Sveriges näst-största sport och har vunnit Jerringpriset. Det är ju vårt äldsta färdmedel.
Vad gjorde du efter Arn och fram tills nu?
Efter Arn så har jag varit på turné runt om i Sverige, fars, musikal, barnteater, filmat kyss mig och sen en rysk vikingfilm som är den dyraste film som gjorts i Ryssland och ligger på top-tio listan på premiärveckan någonsin. Så den släpptes på 10,000 biografer över Ryssland och kina men här vet man knappt någonting. Dom har ju inget intresse av att släppa den här heller. Så är det.
Så startade jag ju skolan där jag är just nu. Actors Studio Stockholm. Den startade vi 2014. Jag, Jeffrey Glickman och Emil Jonsson. Sen har jag varit väldigt mycket o Norge och gjort projekt med. Maria Wern och lite småsaker hit och dit. Varit konferencier på några grejer. Varit Arn på medeltidsveckor.
Hade du inte dubbat folk?
Jo det har hänt. Och nu blev det inte så men det var frågor om jag inte skulle ta vigselcertifikat så jag kunde gista folk med. Och jag fattade ingenting men det fanns flera som ville bli vigda av mig. Och visst det kunde jag göra men det blev inte av ändå.
Men mitt hjärta har hela tiden varit skådespeleriet. Så det är inget trams men det är en massa trams. Och vissa saker man gjort har man bara skakat på huvudet efteråt till. Men sen är det så att man ibland faktiskt behövt cash. Man måste ju ha mat på bordet. Man blir ju Joachim ”Arn” Nätterqvist och så kommer det nog vara eftersom det har träffat en stor del av det svenska hjärtat.
Fotot i filmen är ju fantastiskt med naturbilderna men också då det är så svårt att filma sånt här, fånga rörliga djur osv. Det är ju en enorm produktion och med den ”lilla” budget på 300 miljoner vi hade till den här filmen, var ju egentligen ingenting när man tänker på hur mycket folk som skulle äta leva och bo, hela norden var inblandat och samproducenter från Skottland, en himla apparat.
Men ni hade lite tur och fick dela set med Kingdom of Heaven som spelades in samtidigt?
Ja, Marocko har ju varit en sådan filmstad där man spelade in Babel och gamla Riddarfilmer, vi bodde på samma hotell som de bodde ifrån den storhetstid då man spelade in Lords of Arabia b.la. Men scenografierna som fanns kvar i öknen står där tills de förfaller.
Hur många timmar per dag hade ni?
10 timmar ungefär, utan sminktider inräknade. Kamera och ljus hade ändå hyfsade 10 timmarsdagar trots packa upp och plocka ner utöver det men de som hade det tuffast var kostym, de gick ju på knäna, tvungna att tvätta saker, slarviga skådespelare som mig själv som lägger saker här och var, gå med tunga ringbrynjor till plats etc.
Var brynjorna riktiga?
Nej, de var en blandning av aluminiumringar och plast, inte direkt för att det är bekvämare utan för att det ser snyggare ut i bild. Metall studsar solljuset i och det låter hemskt i ljudupptagning dessutom.
 
”Hur kom det sig att du startade skolan Actors Studio?”
”2011 började jag undervisa mer och mer på ett ställe som heter Dörren. Och det är en organisation som syssla med att engagera ungdomar att kunna hålla på med kultur oavsett bakgrund, Utan att det ska kosta nåt. Så det byggdes sakta upp och jag jobbade där. Och jag undervisade mer och mer. Hade workshops och så. Jobbade med folk med handikapp och så vidare. Så pratade man mer och mer att starta en skola. Och jag gick väl i det lite halvhjärtat och kände att jag inte riktigt var med liksom. Men så fick vi vår första kull elever fast jag sa till dom att söka sig nån annanstans. För att man måste ju ut och röra sig liksom. Men de var lojala och det visade sig funka hur bra som helst.
Så vi körde. Jag, Jeffrey Glickman och Emil Jonsson och sen så blev det mer och mer. Ett år till, ett år till. Och nu är vi inne på fjärde året och det finns fortfarande en efterfrågan så vi kör på. Men man vet ju aldrig. Det är ju en färskvara.
Hur många tar ni in?
Som mest har vi haft 2 klasser med 16st. Normalt på ett läsår är vi nog 25 pers. så har vi en halvårsutbildning och en helårsutbilding. Men helårsutbildningen är den som är stöttepelaren kan man säga.
 
Egentligen så vill vi köra två år för det är det som är mest lätthanterligt för en pedagog och det har vi tekniskt sätt. Men det är ju svårt att kunna betala för skolan för eleverna då vi inte har CSN birättigheter ännu. Och genomsnittseleven är ju lite av en ‘risk taker’ då det ändå är en del pengar.
För dom eleverna som går på vår skola, som vill hålla på med regi, foto, ljus och så vidare så är det väldigt intressant att veta hur skådespelare finkar och hur man ska ”hantera” dom kan man säga. Du som skådespelare, hur förbereder du dig inför en roll?
Min förberedelse är ju att läsa manus, förstå det efter bästa förmåga, prata med regissören i den mån man får tag på hen. Man får nypa tag så fort man kan. Ofta så brukar dom lite mer rutinerade regissörerna sitta med på kostymprovningen och snacka. Det är ju väldigt bra för det är väldigt mycket där karaktären skapas. Man utvecklas karaktären tillsammans med kostym och regissören.
Sen har jag ju jobbar på projekt där jag handlade alla kläder själv för jag visade att jag förstod min karaktär. Så då fick jag det förtroendet att kunna lösa det själv.
Föredrar att du göra det själv?
Jag tycket det är väldigt kul at göra det själv. Att kunna skapa lite eget och med de idéer man har. Jag har alltid gillat kläder och design så jag tycker det är väldigt kul.
Sen är det väldigt mycket förberedelse att kunna ställa massa frågor som har enkla svar. Man önskar ett manus som är lätt att förklara så man förstår rollen. Sen så är det så om jag har gått en skola i ett år så skiljer sig frågorna åt jämförelsevis med där man ’r nu. Man har en annan erfarenhet och tänk.
Jag kan se saker på ett annat sätt. Om en scen inte funkar, konstig dialog osv. man skulle kanske kunna göra så istället? Kan man säga
Som regissör att jobba med en erfaren skådespelare så måste man kunna vara drivande med ett bra lyssnande på den personen man jobbar med. Men ändå så måste ju det vara du som bestämmer.
Men man ser saker på ett annat sätt. Vad är konflikten? Vart kommer jag ifrån? Vart är jag på väg? Vad vil jag med den andra personen och sådant. Och varje scen i ett välgjort manus har såna här scener. Det kanske bara är en färdsträcka men det måste tillföra till det stora hela. Och det är inte lätt att skriva ett sånt manus. Och gör man elevfilmer så måste man lösa sånt för man vill kunna göra ett bra jobb.
Så att ha ett bra manus, vara öppen med skådespelaren, ha ett bra bildmanus och kunna följa det men samtidigt vara öppen för att kunna ta några bilder till är viktigt.
Och när allt kör igång så vet ju en van skådespelare när han ska rör sig och vart han ska medans andra inte lika erfarna skådespelare måste ha mer och tydligare instruktioner. Fotograferna måste ofta ha en enorm förståelse för skådespelaren och vad de går igenom, regissören måste kunna leda och vara en psykolog samtidigt. Ha ett bra ordförråd, påläst och öppen med alla. Sen är ju ljud väldigt viktigt, enligt mig 60% av filmen. För det är så sjukt viktigt. Sverige i all ära men är det ett ställe vi inte har hittat hem på ännu så är det ljud. Det borde eftersynkas i varenda långfilm, allt man gör.
För även om man inte tycker om en film så kan man tycka om delar av den om det är välgjort. Ta Blade runner. Dom har bara slängt pengar på den. Allt, ljud, ljus, bild, allt är så enormt påkostat. Och man sitter och bara gapar. Sen kanske ettan är bättre men man måste ändå se kvalitén den är gjord med. Storyn tycker jag man kunde gjort bättre men det är ju en otrolig resa. Jag vet knappt vad den handlar om men den är otroligt gjord.
Sen en annan grej som jag tycker är väldigt viktigt är att börja tänka på efterarbete redan i förarbete. Nu är det inte så aktuellt för skådespelare men en tränad skådespelare kan ju göra väldigt mycket olika varianter på flera tagningar. Så man måste veta vad man vill ha. Sedan är repetitioner superviktig. Man måste ha tid för att kunna jobba. Säkert en halvtimme för att kunna gå igenom allt och testa vad som funkar och vad som inte funkar. Ibland en timme bara för att kunna tjäna in den timmen. Annars blir det bara slarv. Och sen kalla in alla och gå igenom och se vad som funkar och inte. En tydlig hierarki. Det får gärna finnas diskussioner men det måste finnas en hierarki. Annars så faller det ihop där med. Och där har alltid regissören sista orden, till viss del. Och vill foto eller ljus prata så får man göra det i mån av tid och plats. Men man måste låta folk bli hörda. En regissör som kör över alla funkar inte alls.
Att dra över tid och jobba när tiden tar slut?
Ja det är ju olika. Alla jobbar ju på sina egna sätt. Vissa gånger så är man hemma innan man hunnit lämna för det går så fort. Det är ju ganska ovanligt visserligen. Arn gick ju över tiden. Och det kan tyckas att det var mycket pengar men det var extremt tajt med planering och budget. Så då blev det övertid ofta. Och det går ju ut över kostym och smink väldigt mycket. Sen är det väldigt olika hur det ser ut beroende på vad för produktion det ör. Ifall det är blockbuster eller elevfilm så är övertid två helt olika saker vad gäller logistik och pengar. I fallet med de mindre filmerna så skulle jag säga att det är bättre att jobba långsamt. Sen vet jag hur det är, man ska ju mer eller mindre skita ut film. Men det är ju så den här branschen ser ut. Man börjar ju 0400 och man kommer hem helst slut kl. 10. Tar man en öl så är man död. Och ett privatliv är skitsvårt. Det slutar ju med att alla blir tillsammans inom teamet. Sen är det vissa som börjar dricka en massa pga. bristen på privatliv, men finns det struktur så blir allting mycket bättre och lättare. Men det är den här ovissheten och den eviga väntan som kan ta knäcken på folk. Jag menar, vi har väntat på ljussättningar i fyra timmar i full mundering. Och det kan vara moln, regn eller bara vind åt fel håll. Men finns det en planering för såna här komponenter så blir det lättare.
Och som skådespelare är det skillnad på amatörer och proffs i såna lägen. Att kunna bibehålla energin och koncentrationen. Proffsen tar ju och lägger sig i sängen, lyssnar på musik och går in i sig själva i såna lägen.
En vän till mig som just nu går på STDH pratar om att det viktigaste för din karaktär är att ha en klar bild av vad din karaktärs vilja är, håller du med om det?
Ja. Så är det mu. Sen kan det vara olika i film och teater. I film kan det vara massa små scener och sällan bara stora scener. Och då kan det vara lite annorlunda. Jag gjorde en film där det var en massa färdsträckor i hela filmen som bygger för en slutscen. Men viljan är då lite som ett memoryspel som man måste kunna pyssla ihop. I Arn så började vi spela in i mitten av filmen, hoppade fram och tillbaka i tiden och avslutade när jag spelar den unga Arn. Det var det sista vi gjorde. Och då kan det vara mycket att hålla koll på. Och i såna lägen: skriptan. Skriptan är ju djävulens högra hand. ”Var jag inte andfådd?”, ”Vart är jag på väg någonstans nu?”, att ha koll på kontinuiteten. Det hjälper enormt mycket.
Så viljan måste skådisen ha koll på men regissören bör ju ha förståelse för den processen om han vill göra drama. Och då måste nästan regissören ha intresse för teater och kunna förstå den processen. Att förstå och jobba, kanske lite som skådespelare. Så dom kan förstå vad det innebär.
Jo för att berätta för en skådespelare ”Nu är du arg” är ju inte ett hållbart sätt att förmedla regi.
Ja och att inte vara rädd för processen skådespelare går igenom. Kanske gå en kurs i skådespeleri. Finns ju bra träning med det. Man måste vara intresserad av det tycker jag. Det skulle vara som en sånglärare som inte kan sjunga själv. Många av de bästa coacherna och tränarna inom sport är gamla spelare. Man måste förstå vad man behöver för att kunna uppnå det man vill. Jag har varit med om regissörer som själva gick upp och spela och sedan fattade varför nåt inte funkade. Sen MÅSTE man ju givetvis inte. Men man kan inte bara förpacka allting snyggt och sedan finns det inget innehåll.
För manusen idag tycker jag är under all kritik. Jag kan tycka att manusen är bättre i tecknade filmer. Och vad är ett bra manus? Jo det är en bra story helt enkelt. Är inte pitchen bra så faller det. Sen kommer ju allt annat. Hur ska vi berätta det? Vad? Hur etablerar vi såna saker. Det gäller alla genrer. Att förstå elementära funktioner. Hur man berättar en historia? Historieberättandet har ju försvunnit. Filmer idag, det händer ju ingenting? Det är ju bara ett ösregn av bomber och effekter men vad handlar det om?
Man måste kunna berätta en historia och ge en person de verktygen. Man kan ju inte berätta för en kock, ”gör nåt med peppar och salt”?
För att be nån att vara arg måste man först veta, vad är att vara arg? På vilket sätt är jag arg? Vilken nyans av arg? Att bara be nån att vara arg är värdelös regi. Då är det bättre att prata om vad du faktiskt vill. Vad du vill göra med den andra personen?
”Du vill ha pengar av henne för du tycker du förtjänar det”. Det förstår alla människor. Det kan man ju göra. Men de känslor som uppstår av det, det är ju sekundärt. Men om jag börjar driva dom känslorna, då börjar det hända grejer för där ligger konflikten.
Och de här elementära skådespelargrunderna har helt kommit i skymundan. Och sen har ju alla olika tycke och smak givetvis, men när jag såg ”Det” så tänkte jag så här: Är den här lilla killen så dum att han går bort till det där avloppet, tittar ner där, ser den skitläskiga clownen som alla blir rädda för och sen går han ner där? Det är ju en vändpunkt i den scenen. Clownen ska ju vara supergullig och jättefin där och sedan ska det vända. Det är ju bara ett exempel, men som sagt så är det bara tycke och smak.
Där är ju regi att bara spela skurken och pojken ska ju inte fatta nånting. Han har ju bara sin vilja att hämta sin båt. Så det hr med vilja är ju ett bra verktyg när man vill få sin skådespelare dit man vill. Och man behöver inte prata om så mycket mer. Man behöver inte prata om värderingar osv. det blir bara en bild av nåt MAN SKA spela. En bild av det.
För vi på vår skola (Stockholms Filmskola) upplever att vi inte alltid vet vad vi letar efter på våra castings?
Ja och det är ju det som STDH försöker få till, att förena film och teaterskapare. Och det är ju bra men båda två är ju väldigt komplexa och olika konstarter. Filmskaparna exempelvis har ju ofta ingen erfarenhet av teaterskådespel och stora scenen. Och det blir som bäst när de båda möts och det funkar. Cohen Brothers exempelvis i ”No country for old men”. Det dom ber Javier Bardem att göra, så finkänsligt men ändå så stort. Att fp till det mötet, det förstår dom.
Eller Daniel Day Lewis och Paul Thomas Anderson. Anderson är ju manus-fetischist. Dom manusen är helt otroliga. Och då kan det bara bli dunderbra. Sen kan man ju också prata om visuella filmer som ”Transporter”. Det är ju skitenkelt. Men det är SÅ svårt spelat. Jason Statham är ju en världsmästare på att spela såna roller. Att stå och säga såna repliker och se så hård ut. Prova själva, det är fan inte lätt alls. Då har man hittat rätt skådespelare.
Och då som regissör att lyckas med detta. Det är inte lätt. Att jobba med en teaterpedagog är en bra början. Dels att spela, ha kul. Och som sagt, stort ordförråd. Man måste kunna kommunicera. Det underlättar. För det är svårt att få solk att se det du ser. Att förstå vad du menar. Och det går åt båda håll. Att dessutom kunna lyssna är minst lika viktigt, att höra folk.
Så vad behöver man veta innan en casting? Hur förbereder man sig?
Det är så enormt olika. Simplifiera problematiken. Istället för att man ska släppa en atombomb mot sin vilja, så ska man dricka ett glas sprit mot sin vilja. Det är samma vilja man spelar. Men man kan relatera enklare. Man byter bara objekt. Man vill se nån som kan driva viljan. Är det en atombomb så händer det nåt i folk. Man vill bara se viljan.
Sen handlar det även om erfarenhet. Att ta in folk som ska spela artificiella personer, statsministrar, överbefälhavare och massa annat. Det är enormt svårt. Hur ska man spela artificiell intelligens? Det finns så mycket saker folk föreställer sig runt sånt. Det är enormt komplext. Och kollar man då på såna stora filmer så det man ser är ju skådespelare som gör väldigt enkla val i sina viljor. För de vet hur man ska simplifiera och driva viljan ändå. Men i slutändan som regissör att se sånt, gå en kurs. Lär er hur en skådespelare funkar. Det hjälper väldigt mycket.
Ser man på de skådespelare som kostar väldigt mycket pengar och som ofta gör stora filmer så vet man oftast att en sådan skådespelare snarare sparar in pengarna. För de vet vilka frågor man ska ställa, vad de måste veta inför scener, var de ska stå osv.
Dessutom så finns det ju filmer där de baserar mycket av spelet på rörelse. Då vill man ju kanske hellre casta en dansare. För att kunna förmedla känslor och vilja genom just rörelse. Vilken form vill man ha? Personer som är vana vid att jobba fysiskt. Och att jobba för barn, om man ska göra barnteater, då blir rörelse ännu viktigare. Då måste man nästan överdriva. Det är superbra övning, barnteater. Sen är ju vissa filmer annorlunda. Då vill man i andra fall ha nån som håller käften och bara går dit dom ska.
Man vill framförallt ha fokus och energi som för handlingen dit man ska. Man ska framförallt hitta bra nycklar till det. Sen finns det olika sätt och tekniker som alla skiljer sig åt. Men alla är bra på sina sätt. Allt är bara teknik, förståelse och erfarenhet. Och för folk bakom kameran är ju det en annan teknik som gäller som skådespelarna ofta inte har förståelse för. Så det går åt båda hållen.
Och vad skulle du säga att du absolut inte hade velat uppleva på en casting? Mardrömmen?
Det är ju oproffsigt. En bra castare är ju mån om skådespelaren och de vill se bra saker och respekterar personen framför dom. Det värsta som finns är ju när ingen vet nåt. En erfaren skådespelare kan ju fixa det men om man inte har erfarenhet så kan det förstöra allt. Det är ju väldigt privat att gå in på ett sånt sätt och blotta sig. Folk som går in på castings kan vara väldigt osäkra och vet inte vad reglerna går. Går det in en ung tjej som bara vill bli skådespelare så kan hon bli enormt utnyttjad. Och det får aldrig ske.
Man måste få skådespelaren att känna sig trygg och inom bra ramar. Att manipulera och utnyttja folk, det är fruktansvärt. Att pusha en skådespelare till bristningsgränsen ger inte nåt bättre på skärmen. De gråter ju inte pga. vad som står i manus utan för att de är rädda. Det blir bara fel. Helt fel vilja. Det blir privat och kan bli otäckt. Och det vill man inte se. Det är trakasserier. Det är därför kunskapen behövs så man uppnår ett resultat som ger någonting.
Sen kan det vara ett visst sätt på filmset. För att ge mer autenticitet. Då kommer man överens om det innan. Så alla är med på det och inget blir fel. Inga missförstånd sker. Det blir inte bra och resultaten är inte bra alls. Man måste kunna förmedla saker tydligt och på ett bra sätt.
Och att få en Connection med en skådespelare är enormt värdefullt. Det är ofta därför regissörer jobbar med samma skådespelare om och om igen. Resultatet blir ju fantastiskt om man hittar nåt som funkar.
Och här tackar vi Joakim för sin tid och sina erfarenheter som han generöst delade med sig av.
Tack
Nils, Liv och Peter.  
Share