Ett samtal med Johan Brisinger

Peter Johansson går första året i Praktisk Film. Han träffade filmregissör och manusförfattare Johan Brisinger (Underbara Älskade 2006, Änglavakt 2010) en dag i mars.

Johan och jag möts på Kungliga Tennishallen i Stockholm, en fredagsmorgon i mars. Han vill få in ett pass innan dagens föreläsningar på Stillerska Filmgymnasiet på Lidingö i. Vi sätter oss ner över frukost. Jag ber honom ta mig tillbaka till början.
”Jag är född 1965 och växte upp på Östermalm med mina föräldrar och min storebror. Pappa var inte särskilt kulturintresserad, han ägde ett lastbilsåkeri”
Johan tar en klunk av sitt kaffe och fortsätter. ”Mamma däremot hade gått på Konstfack på 40-talet och det var hon som väckte mitt intresse för film. Hon tog ofta med mig och min bror på bio och konstutställningar, vissa av dom ångestväckande”, skrattar han.
Johan fortsätter att prata varmt om sin mamma och sin barndom. Han säger att hon ofta tog med honom på filmer för betydligt äldre publik Han såg filmen ”Network” när han var tolv år. En annan film som han såg i tidig ålder var ”Chinatown” och i farten nämner han också ”Gökboet”.
  Hans mammas favoritskådespelare var Cary Grant och Spencer Tracy, två namn som många av hans dåvarande vänner inte kände till.
70-talet var en spirande tid för Hollywood. Steven Spielberg, George Lucas, Coppola med flera klev då upp på scenen och presenterade sig för massorna.
”Det var som ”Beatles” och ”Stones”. Det här var något helt nytt. Jag minns att jag såg ”Hajen” på bio i England”.
Johan berättar att han såg Hajen i just England för att hans pappa hade fått en idé om att England kunde ge hans söner en bra utbildning, då det var något han själv saknade. Hans pappa hade funderingar på att skicka sina söner till Cambridge. På grund av sjukdom i familjen blev det aldrig någon utbildning på Cambridge vare sig för Johan eller hans bror. De återvände till Sverige och Johans bror började studera medicin, något han arbetar med än idag.
Eftersom Johans bror valde den akademiska vägen lättade det på trycket för Johans del vad det gällde hans karriärval, men studera vidare det skulle han. Det uppmuntrade hans pappa honom till. Stockholms Dramatiska Institut hade särskilda restriktioner på den tiden som inte tillät unga elever att antas. Det fick Johan att börja leta skolor utomlands. Han letade i tidningen ”American Cinematogropher” som visade förslag på skolor. Ett tag funderade Johan återigen på England men tanken på att studera i gråa England lockade inte.
Johan gick till Sverige-Amerika Stiftelsen som främjar utbyten, via dom fick Johan senare tag på AFI:s bok (Amerikanska Filminstitutets bok) som rankar de olika filmuniversiteten runtom världen. Johan kom till sist fram till USA och där bryter boken ner skolor stat för stat och skola för skola.
Där berättar Johan om ”The Big Five”, de fem skolorna vars filmutbildning var och fortfarande är väldigt populära. The Big Five består av: USC, UCLA, AFI på västkusten, och på östkusten NYU och Columbia University. Efter flera tester med varierande resultat och övervägande av de olika skolorna valde Johan USC i Los Angeles.
  ”Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag kom in.
  Det var nog en blandning av att jag fick hjälp av en rekryterare som jag tyvärr missade när han var i Sverige, men jag fick hans kontaktuppgifter och han sa åt mig vad jag skulle skriva i ansökan. Det plus att jag hade gjort flera filmer som jag kunde visa upp för skolan”
Johan berättar även att skolan ville diversifiera sig och Sverige hade gott kulturellt anseende med Ingemar Bergman bland annat. Han säger att han förmodligen inte hade de bästa betygen men att skolan kunde se hur driven han var. Johan säger att han ville fly Europa och plocka upp det ”Amerikanska hantverket”.
”Amerikanska hantverket är som en väloljad maskin. Det är väldigt skickligt konstruerat. Inget lämnas till slumpen. Varje del av processen utförs av väldigt dedikerade människor och man tar det på blodigt allvar”
Efter USC började Johan som klippassistent för att försörja sig, fast hans mål var alltid att regissera. En av de filmerna han hjälpte till att klippa är dokumentären ”Heart of Darkness”, en dokumentär om svårigheterna och problemen vid inspelningen av ”Apocalypse Now”. Johan jobbade på Warner Brothers och omgavs av stora regissörer som Tony Scott och Tim Burton. En sak Johan förvånades över under den tiden var att många av de som jobbade där var ”hantverkare”.    

”Flera av de bästa klipparna jag jobbade med var inte särskilt filmintresserade. Utan de såg det bara som ett jobb som de var bra på. Det var en intressant väckarklocka för innan det trodde jag att alla som jobbade med film var filmintresserade”
Johan fortsätter med att berätta att han verkligen gillar klippningen för att det är direkt. Du kan se resultatet direkt, till skillnad från manusprocessen. Johan har skrivit manuset till de tre långfilmer han regisserat, han tycker att konceptet ”less is more” är något alla författare ska sträva efter, alltså att använda så få ord som möjligt. Johan betonar dock att han tycker att manuset är det allra viktigaste för en film.
”Att beskriva något ska vara så enkelt som möjligt, men även så beskrivande som möjligt. Till exempel: rummet är stökigt. Det säger klart och tydligt vad som sker i bild men ger regissören utrymme för tolkning”
Många av de manus Johan läser idag är dåligt skrivna, av den enkla anledningen att de inte är tillräckligt spännande. Han medger att det är en bred och subjektiv term men att det i princip betyder att man ska bry sig om karaktärerna och storyn. Även drama ska vara spännande säger han.
En av de filmerna han nämner som Johan inte funnit spännande är bioaktuella ”The Florida Project” som han tycker är handlingslös och med det menar han att det inte finns någon struktur i filmen. I jämförelse med Hajen till exempel som följer en traditionell berättarstruktur. Hajen kommer till Amity och börjar äta människor, människorna måste stoppa hajen och åker ut på havet, det blir en kamp på liv och död men i slutet dör hajen. Klockan börjar klämta för oss och jag frågar Johan om hur han ser på sig själv som regissör. ”Jag var livrädd för skådisar länge. Jag förstod mig inte på dom, jag brukade gömma mig bakom kameran och se skådisen genom objektivet. Efter en tid blev jag mer bekväm och förstod att regissören är ledaren och den som alla kommer till med frågor. Min tid inom reklamfilmsbranschen hjälpte mig enormt mycket.
Johan berättar att han är fascinerad av skådisar och varför man väljer det yrket. Vad det är som gör en viss skådis bra och vem som har ”star quality”. För honom är det väldigt viktigt att ha god personkemi med skådisarna och att välja dom med omsorg och när han väl har det är han bekväm att fortsätta med dom. Han berättar att han sällan vill kliva in och leda skådisen, det är inget han känner sig bekväm med. Johan säger också att han är väldigt bekväm med sitt bildberättande. Jag frågar Johan om han kan ge tips till aspirerande regissörer.
”Regissör är inget du kan fundera på att bli. Det är något du måste kasta dig in i. Det är väldigt svårt att jobba sig upp till registolen, det finns såklart undantag men är du intresserad av att bli regissör måste du vara proaktiv och agera. Gör kortfilmer eller en pilot på något. Du måste ha något att visa upp”
Det finns en risk för att hamna i ett fack berättar Johan om man börjar regissera en typ av film eller TV-serie (till exempel komedi) fast man egentligen vill göra skräck. Då behöver man något något skräckmaterial att visa upp, säger han eftersom folk redan har dig i ett fack. Johan säger också att många regissörer är otroligt pålästa, de kan sin filmhistoria utöver en god allmänbildning. Man kan inte sitta på ett möte och vara oviss om att filmen man vill göra redan har gjorts. Johan drar en jämförelse mellan amerikansk och europeisk film.
”Det skojas om att man i USA är väldigt duktiga på att berätta, men att de inte har något att berätta. Vi här i Sverige har mycket att berätta men vi är dåliga på att berätta. Vi är rädda att vara tydliga”
Johan säger att det är väldigt viktigt att lära sig grunderna av filmmakeri för att senare kunna experimentera. Han nämner den abstrakte expressionistiske konstnären Jackson Pollock som ett exempel. Pollock kunde säkerligen måla andra tavlor än de han målade men han valde att gå en annan väg eftersom han kunde grunderna.
Mina avslutande frågor är vad Johan tror om filmens framtid och politisk korrekthet inom de kreativa fälten.
”Vi går igenom ett paradigmskifte, vi är inte riktigt framme vid biografernas död än, men sättet man konsumerar film på har ändrats. På analoga tiden kunde filmer få tid på sig att intjäna sin budget. Nu är det snarare avsågat hagelgevär där man skjuter ut filmerna i flera kopior och ifall filmen inte tjänar bra under öppningshelgen riskerar filmens exponering att limiteras. Netflix, Viaplay, Amazon och alla de andra stora aktörerna har ändrat sättet folk konsumerar film på”
Biograferna har nu två läger, enligt Johan. Det stora kommersiella á la Mall of Scandinavia som visar Marvel, Star Wars osv och sen har du de mindre biograferna som snarare riktar in sig på mindre produktioner á la Zita (biograf i centrala Stockholm). Han dricker upp sitt kaffe och avslutar.
”Politisk korrekthet är vansinne för all form av kreativitet. Alla har rätt till sin åsikt, det är yttrandefrihet och det måste vi värna om. Vi kan inte börja censurera för att vi tycker det är obekvämt. Sen är det väldigt viktigt att veta var gränsen går när det kommer till att kränka människor, hets mot folkgrupp men det är en del av samhället vi bygger upp. När staten börjar lägga sig i vad som ska göras då närmar vi oss Ryssland där man måste uppfylla vissa kriterier för vad som kan sägas och visas. Munkavel på konstnärer i alla dess former är livsfarligt, sen är det såklart nödvändigt att kunna ta debatten om någon känner sig förtalad eller kränkt men det är en del av ett demokratiskt samhälle”.
Jag tackar Johan för sin tid utanför den Kungliga Tennishallen och vi skiljs åt, jag mot tunnelbanan och Johan till sin bil. Efter samtalet står en sak klar för mig. Det är att eleverna på Stillerska har minst sagt en kunnig och inspirerande lärare i Johan Brisinger.    
Share

Recommended Posts